Slutet är alltid en början på något annat

Efter en resa på 24 timmar från dörr till dörr var vi hemma igen, i en kyla vi inte är redo för.

Medan Ian gick till jobbet efter sex timmars sömn slog övriga familjen på stort och sov 16 timmar i ett. Det blev inte många timmars sömn på flygen denna gång vilket i kombination med tidsskillnaden tar ut sin rätt.

Nu är vårt äventyr slut och en  vardag av förskola,  skola,  jobb och träningar tar vid- något som det blir spännande att se hur det går ihop.
Även om vår resa är avslutad så utgör det ändå en början av något mycket större. Vi bär nu inom oss en annan värld- ett annat sätt att leva som tilltalade oss alla mycket. Vi när också allihop en önskan om att kunna återvända för en längre tid igen. När är dock skrivet i stjärnorna.  Liksom denna resa fann sin plats är vi övertygad om att en annan resa kommer om vi bara väljer att se möjligheten.

Jag kommer att fortsätta skriva bloggen och berätta om alla de äventyr som ännu inte hunnit pränta ned- så välkomna att fortsätta läsa.

Spontant möte med delfiner

I lördags träffade vi Charlottes släktingat Virnie och hennes mamma i Melbourne, sydöst om Orlando. De bor i Gainesville som ligger ett par timmar norrut från Orlando, men då de hade ärenden i Melbourne passade vi på att mötas upp där. 

Efter allt för sen lunch med trötta och mycket hungriga barn vid tretiden begav vi oss ut till inloppet till Indian river. Det är stället där Atlanten möter floden, där sött möter salt. Vädret var ruggigt och mulet så vi hade inte med oss några ombyten för bad.  Väl där kunde vi dock inte hålla oss från att blöta ned oss eftersom det visade sig att det simmade delfiner bara ett tiotal meter ifrån oss. Vi vadade ut till en stenbarriär och tittade på de fascinerande djuren, hela tiden om en önskan att komma närmare de fascinerande djuren. En annan gång hade jag (Charlotte) förmodligen hoppat i helt och hållet men nu var jag främst mamma där och då och såg till barnens intresse av att också se djuren på nära håll.

Då allt telefonbatteri gick åt till delfinerna blev det inget över för att kunna ta kort på släkten för vår del, däremot tog Virnie några kort på oss, blöta och dana.

Hemma här och där

Vi samåkte med Ians farbror Sebastian till flygplatsen i Lima då han skulle ta flyget hem till Cusco strax efter att vi rest mot Miami.

Vi fick gå genom olika säkerhwtskontroller jämte varandra, han inrikes och vi utrikes.  Efter det möttes vi i en gång mellan  utrikes och inrikes terminalerna. Det blev ett känslosamt avsked och det var fler med mig vars kinder var blöta efter den sista kramen.

När jag nu på kvällen återigen berättade för Leonel att vi ska åka hem till Sverige blev han ställd och ledsen; - Ska vi inte åka till Sebastian? var hans spontana reaktion.

Det kan ge er en liten inblick hur viktig den mannen varit för oss alla.