New Zealand

Vi befinner oss i Christchurch, Nya Zealand, sedan tre dagar. Anledningen till vår resa stavas Familjen Riddle. Vi besöker vänner som flyttade hit för drygt ett år sedan. Det kommer bli totalt fem veckor av resa. Nu väntar ca 12 dagars roadtrip. Ni kommer uppdateras längs vägen. 

Ian med Riddles hund Morris. 

Slutet är alltid en början på något annat

Efter en resa på 24 timmar från dörr till dörr var vi hemma igen, i en kyla vi inte är redo för.

Medan Ian gick till jobbet efter sex timmars sömn slog övriga familjen på stort och sov 16 timmar i ett. Det blev inte många timmars sömn på flygen denna gång vilket i kombination med tidsskillnaden tar ut sin rätt.

Nu är vårt äventyr slut och en  vardag av förskola,  skola,  jobb och träningar tar vid- något som det blir spännande att se hur det går ihop.
Även om vår resa är avslutad så utgör det ändå en början av något mycket större. Vi bär nu inom oss en annan värld- ett annat sätt att leva som tilltalade oss alla mycket. Vi när också allihop en önskan om att kunna återvända för en längre tid igen. När är dock skrivet i stjärnorna.  Liksom denna resa fann sin plats är vi övertygad om att en annan resa kommer om vi bara väljer att se möjligheten.

Jag kommer att fortsätta skriva bloggen och berätta om alla de äventyr som ännu inte hunnit pränta ned- så välkomna att fortsätta läsa.

Spontant möte med delfiner

I lördags träffade vi Charlottes släktingat Virnie och hennes mamma i Melbourne, sydöst om Orlando. De bor i Gainesville som ligger ett par timmar norrut från Orlando, men då de hade ärenden i Melbourne passade vi på att mötas upp där. 

Efter allt för sen lunch med trötta och mycket hungriga barn vid tretiden begav vi oss ut till inloppet till Indian river. Det är stället där Atlanten möter floden, där sött möter salt. Vädret var ruggigt och mulet så vi hade inte med oss några ombyten för bad.  Väl där kunde vi dock inte hålla oss från att blöta ned oss eftersom det visade sig att det simmade delfiner bara ett tiotal meter ifrån oss. Vi vadade ut till en stenbarriär och tittade på de fascinerande djuren, hela tiden om en önskan att komma närmare de fascinerande djuren. En annan gång hade jag (Charlotte) förmodligen hoppat i helt och hållet men nu var jag främst mamma där och då och såg till barnens intresse av att också se djuren på nära håll.

Då allt telefonbatteri gick åt till delfinerna blev det inget över för att kunna ta kort på släkten för vår del, däremot tog Virnie några kort på oss, blöta och dana.

Hemma här och där

Vi samåkte med Ians farbror Sebastian till flygplatsen i Lima då han skulle ta flyget hem till Cusco strax efter att vi rest mot Miami.

Vi fick gå genom olika säkerhwtskontroller jämte varandra, han inrikes och vi utrikes.  Efter det möttes vi i en gång mellan  utrikes och inrikes terminalerna. Det blev ett känslosamt avsked och det var fler med mig vars kinder var blöta efter den sista kramen.

När jag nu på kvällen återigen berättade för Leonel att vi ska åka hem till Sverige blev han ställd och ledsen; - Ska vi inte åka till Sebastian? var hans spontana reaktion.

Det kan ge er en liten inblick hur viktig den mannen varit för oss alla.

Nyår i Miami Beach

Igår eftermiddag kom vi fram till hotellet på Miami beach efter en resa med den lokala bussen från flygplatsen. När vi nu betraktar oss själva som resvana kände vi att vi kunde ta bussen trots det merjobb det var då vi släpade på cirka 150 kg packning. Men det var helt klart värt att slita lite med väskorna och bara betala 50 kronor istället för 300 kronor som det skulle ha kostat med taxi.

Efter att vi väckts av städerskorna halv elva imorse gick vi upp och åt frukost för att sedan gå till stranden. Vi har tur med vädret,  det är varmt och fuktigt så ett dopp var skönt att ta.

Vi åt nyårsmiddag tidigt på kvällen. Det fanns något för alla. Esmeralda och Leonel åt pizza,  Adelina skaldjurssoppa, Ian lamm och jag en köttbit. Nu ligger vi i sängen och tittar på fyrverkerier.

Gott nytt år från oss alla!

Nu rör vi på oss igen

Snart lämnar vi Peru för okänd tid framöver. Det kommer ske med stor tacksamhet för allt det vi varit med om under den här tiden och för alla människor vi mött. Hur något man aldrig gjort innan ska te sig är omöjligt att veta och det är även svårt att ha förväntingar på något som är så pass okänt som vårt resa var. Men klart är ändock att ingen av oss hade tänkt det så här. Vi hade ingen aning om vilken stor behållning vi alla skulle ha av detta äventyr, både som familj och som individer. Vi har lärt oss mycket om varandra, om oss själva men också om en kultur som vi tidigare inte hade någon djupare kunskap om.

När vi landar i Miami kommer vi ta bussen till Miami beach där vi har hotell för två nätter. I går bokade vi också ytterligare fyra nätter, två i Melbourne och två i Orlando. Den sista natten vet vi inte ännu vart den ska spenderas. Alldeles nyss genomförde vi en bokning av hyrbil. Planerna är lösa- i Miami ska vi besöka området kringa stranden och fira nyår, sedan ska vi träffa min (Charlottes) släkting Virne en dag. Vi ska också besöka några typiska turistmål, vilka har dock inte bestämt. Det lutar dock åt Kennedy Space Center och någon park i Orlando. Eventuellt hinner vi med en airboat-tur på Everglades. Ja, så ser planen ut. För att vara högsäsong i Florida är den ganska optimistisk. Men är det något vi lärt oss på vår resa i Peru så är det att det löser sig. Och ofta till något bra.

Magi

Det finns platser som fastnar på näthinnan, platser dit man vill återvända om och om igen. Ett stråk längs Pisacs bergsväggar utgör ett sådant ställe. Det är någonting med ljuset som gör det så magiskt. Jag blir rofylld av att bara gå omkring där och likaså med barnen. Till en början hade ingen av dem lust att gå och det knorrades en del, men så fort vi kom upp på stigen längs berget försvann allt knorr och bland det första de gjorde var att ge sig på lite klättring.

En klättrande Leonel i rött skymtas.

Sebastián och Leonel i samspråk.

Kanaler är roligast om de är fyllda med vatten. Som det var då, var det torrt.

Majsfälten då- nu bör de stå i blom.

Ljuset!