Vardagen

Efter farfars dod ville forst Esmeralda och Adelina ogarna ga till skolan, men nar mandagen kom sa hade de tankt om. De trivs bra i sin skola och det gor dem gott att traffa sina kamrater. Ian forsvinner med barnen pa morgonen eftersom han ar foraldraledig. Det gor att jag ar ensam om dagarna fram till att Ian och barnen kommer hem fran skolan/forskolan vid 13.

Till en borjan var det sa mycket praktiskt att ordna, sa mycket mer an jag nagonsin hade tankt mig, att jag holl mig sysselsatt. Men sedan ett tag tillbaka studerar jag Quechua, indianspraket, och jag har ocksa hjalpt till lite grand utifran min psykologiska kunskap. Det ar dock en aning svart med tanke pa de sprak- och kulturskillnader som finns. Kanske framst beroende pa synsattet har avseende vilka som behover insatser. En dag fick jag ra om ett grupp om sju, busiga pojkar pa tolv ar. Busiga, det var sa de presenterades for mig. Vi hade roligt och spelade fotboll och pratade lite om livet. Men jag kande att jag inte fylllde nagot syfte dar. Enligt mig sa var de ingenting annat an just det, busiga, och det tycker jag att man kan fa vara. Ett storre problem an just dessa individer ar det faktum att klasserna ar otroligt stora, vi pratar om 35 elever i en klass.
Tanken ar istallet att jag ska finnas med nar en lokal psykolog ska ha gruppsamtal med pappor vid tva tillfallen pa kvallstid. Det ser jag fram emot. Sa lange far jag halla till godo med quechua och handtvatt. For har tvattar vi for hand. Och det tar sin tid i ansprak. Men tid ar just vad vi har har.

Om kvallarna har Ian spontant agerat mattelarare for barnen i omradet och imorgon far han en lokal tilldelad av kommunen i det syftet. Det ar meningen att han tva kvallar i veckan ska ha matematik for hogstadiet och gymnasiet. Han ar redan kand som el Profesor (lararen) och har blivit intervjuad av tre radiostationer i fragan.