Nyår i Miami Beach

Igår eftermiddag kom vi fram till hotellet på Miami beach efter en resa med den lokala bussen från flygplatsen. När vi nu betraktar oss själva som resvana kände vi att vi kunde ta bussen trots det merjobb det var då vi släpade på cirka 150 kg packning. Men det var helt klart värt att slita lite med väskorna och bara betala 50 kronor istället för 300 kronor som det skulle ha kostat med taxi.

Efter att vi väckts av städerskorna halv elva imorse gick vi upp och åt frukost för att sedan gå till stranden. Vi har tur med vädret,  det är varmt och fuktigt så ett dopp var skönt att ta.

Vi åt nyårsmiddag tidigt på kvällen. Det fanns något för alla. Esmeralda och Leonel åt pizza,  Adelina skaldjurssoppa, Ian lamm och jag en köttbit. Nu ligger vi i sängen och tittar på fyrverkerier.

Gott nytt år från oss alla!

Nu rör vi på oss igen

Snart lämnar vi Peru för okänd tid framöver. Det kommer ske med stor tacksamhet för allt det vi varit med om under den här tiden och för alla människor vi mött. Hur något man aldrig gjort innan ska te sig är omöjligt att veta och det är även svårt att ha förväntingar på något som är så pass okänt som vårt resa var. Men klart är ändock att ingen av oss hade tänkt det så här. Vi hade ingen aning om vilken stor behållning vi alla skulle ha av detta äventyr, både som familj och som individer. Vi har lärt oss mycket om varandra, om oss själva men också om en kultur som vi tidigare inte hade någon djupare kunskap om.

När vi landar i Miami kommer vi ta bussen till Miami beach där vi har hotell för två nätter. I går bokade vi också ytterligare fyra nätter, två i Melbourne och två i Orlando. Den sista natten vet vi inte ännu vart den ska spenderas. Alldeles nyss genomförde vi en bokning av hyrbil. Planerna är lösa- i Miami ska vi besöka området kringa stranden och fira nyår, sedan ska vi träffa min (Charlottes) släkting Virne en dag. Vi ska också besöka några typiska turistmål, vilka har dock inte bestämt. Det lutar dock åt Kennedy Space Center och någon park i Orlando. Eventuellt hinner vi med en airboat-tur på Everglades. Ja, så ser planen ut. För att vara högsäsong i Florida är den ganska optimistisk. Men är det något vi lärt oss på vår resa i Peru så är det att det löser sig. Och ofta till något bra.

Magi

Det finns platser som fastnar på näthinnan, platser dit man vill återvända om och om igen. Ett stråk längs Pisacs bergsväggar utgör ett sådant ställe. Det är någonting med ljuset som gör det så magiskt. Jag blir rofylld av att bara gå omkring där och likaså med barnen. Till en början hade ingen av dem lust att gå och det knorrades en del, men så fort vi kom upp på stigen längs berget försvann allt knorr och bland det första de gjorde var att ge sig på lite klättring.

En klättrande Leonel i rött skymtas.

Sebastián och Leonel i samspråk.

Kanaler är roligast om de är fyllda med vatten. Som det var då, var det torrt.

Majsfälten då- nu bör de stå i blom.

Ljuset!

Besök på Ccochahuasi Animal Sanctuary

Längs vägen mellan Cusco och Pisac ligger ett djurcenter som tar hand om djur som varit föremål för olaglig handel. Det handlar om vilda djur som enligt lag är just vilda djur och ej får hållas som husdjur. Men det kan också handla om misskötsel av husdjur. 

En eftermiddag efter skolan tog vi så en kollektivtaxi till Ccochahuasi Animal Sanctuary. Efter att ha betalat ett inträde på fem soles (ca 14 kornor) var (dock Leonel undantaget- här så går nästan alltid han in/ åker gratis) mötte en guide oss som under cirka 25 minuter berättade om djuren som fanns på centret.

Papegojor- hanen är alltid färggladare. Således är hanen den med svenska färger.

På plats fanns även de fyra olika slags lamadjuren som finns i Peru. Förutom de två välkända sorterna Lama och Alpacka finns det också Guanaco och det mer vilda djuret Vicuña. Tyvärr lyckades jag i detta nu bara ladda upp bilder på en lama. Alpackan är mindre än laman och har kortare ben. Gemensamt för laman och alpackan är de kan hållas som husdjur, vilket däremot de två övriga arterna inte är aktuella för. Vicuñan lever på riktigt hög höjd och är hett eftertraktad av de som vill göra sig en hacka på olaglig väg då deras päls är den mest exklusiva av samtliga lamadjurs. Ett gram päls kostar nämligen 20 dollar.

Esmeralda och Adelina med en Lama.

Jag och Leonel ville också gosa Lama.

Häftigast av allt var ändock kondoren. Kondoren är efter Albatrossen den största flygande fågeln. Den flyger upp till 6000 meters höjd och är således den fågel som flyger högst. Här på centret sysslar de också¨med att föda upp ungar till utrotningshotade djur, som i detta fall med kondoren.
När Ians pappa var liten flög kondorer också bland Pisacs berg, men det gör den inte längre. Förmodligen på grund av dålig tillgång på mat, då den kräver stora mängder av kött. Det går att se den flyga i närheten av Arequipa i Peru i något som heter Colca Canyon. Dit kom vi inte denna gång- som mycket annat i Peru återstår det ännu att besöka.

 Även pumor har tidigare funnits i trakterna runt Pisac men finns inte heller kvar där längre, Precis som med kondorer föder centret upp pumor.

Här ser ni pumaungen Mustafa.

Det fanns också olika apor på centret, bland annat spindelapor och den här lilla krabaten som vi kallar för Herr Nilsson-apa. Denna variant av apa får hållas som husdjur i Peru. När Ian var liten hade hans mormor en liten apa i stil med denna.

På plats fanns också två peruanska nakenhundar. Häftiga är de- men de saknar definitivt gosigheten som vår gårdshund Oso hade.

En peruansk nakenhund med tunga på vift.

Färska frukter ger färsk juice

Överallt i Peru säljs färskpressad juice. I Pisac intog vi våra juicer på ett hak placerat på deras lokala matmarknad. En juice kostade från 8 kronor och uppåt och då blev det två stora glas med juice.

Vi provade oss fram och fick alla olika favoriter. Min var enkel, endast apelsin och papaya medan tjejerna gillade en variant med ananas, mango, apelsin och jordgubbar bäst. Leonel valde hela tiden nya kombinationer, men en variant  han beställde flera gånger innehöll ananas och jordgubbar. Ian valde ofta juicer med mjölk som då blev mer av en smoothie. 

Häng i juicebaren. Det fanns tre försäljare på rad, vi fick snabbt en favorit som vi alltid återkom till. 

Här är det tjejernas favoritjuice på bild.

Apelsinjuice och papaya.

Förskola i Pisacs sluttningar

Leonels förskola Munay Runa, som översatt från quechua betyder ungefär älska människan, hade ett holistiskt/montessori-tänk. Det var två pedagoger på åtta barn vilket innebär optimala förutsättningar för en god miljö. Och som han trivdes. Så gott som varje dag kom han och pappa hem med pyssel. Det var på eget initiativ han pysslade. Han tog sonika Gigis (favorit pedagogen) hand och gick till pysselmaterialet. Pedagogerna var öppna för det som barnen ville göra och därför blev det ofta att han pysslade tillsammans med Gigi, om han inte snurrade på gungan- som var hans andra favorit på förskolan.

På bilden nedan skymtar kompisen Ravems röda kalufs. Endast ett av de åtta barnen hade helt peruanskt ursprung, de flesta var alltså barn till gringos. Varfär förklarades av avgiften, den var drygt tre gånger högre än andra förskolors. Väldigt många icke-peruaner bor i Pisac, de kommer från många olika platser i världen men många var amerikanare eller chilenare. Detta gör att hela den heliga dalen och Cusco men framförallt Pisac har väldigt höga priser på allt från mat till tomter och hus. 

Leonel i full fart med att snurra upp gungan. Sedan hoppade han på och snurrrar med. Om och om igen.

Leonel med sina pedagoger Karolina och Gigi. 

Leonel tar farväl av förskolan  för sista gången. 

Benen syns inte i detta nu, men denna kreation har åtta ben och är således en spindel.

Leonels pyssel prydde vardagsrumsfonstret i Pisac.

Här syns bland annat Lejon, elefant, katt och kyckling. 

Här ser ni månen, jorden och solen.

Helgonfirande

Peruanerna är duktiga på att fira sina helgon. Så gott som varje ort har sitt egna årliga helgonfirande. Tillsammans med Ians pappa Alberto besökte vi ett sådant i San Salvador, ett samhälle 25 minuter från Pisac. Uppe i bergen, dit vi fick gå den sista biten, hade tusentals personer samlats för att se på traditionella danser från många olika trakter.

Folkdanser står i centrum under dessa firanden. Precis som i Sverige har alla små byar sina egna kläder. Det fanns en rik variationer på klädnader men gemensamt för dem alla var att det var väl smyckade, oftast med starka färger.

Dansandet pågick hela dagen, där olika dansgrupper avlöser varandra utan avbrott. Vi var där några timmar medan Ians pappa var där från morgon till sen eftermiddag.

En del av folkdräkterna/dansdräkterna kommer med mask för ansiktet.

Vi var orutinerade och hade inte med några huvudbonader. Det blev till att kisa

Ian med sin pappa Alberto.Alberto är född och uppvuxen i en liten by utanför Pisac som hör till orten San Salvador där firandet hölls.

Vi satt tillsammmans med hundratals andra tillresta personer i en sluttning och tittade på danserna.

Denna maskförsedda, lite läskiga dansare kastade öl på publiken. Till barnens stora lycka kastades sedan godis upp.

Transporter och en natt i polishuset

Sedan vi var i Peru för tio år sedan har överlag såväl vägar som fordonen blivit säkrare. Det hjälper dock föga när transporter sker som på bilderna nedan eller när knappt någon passagerare använder bilbälte. Det är endast de i framsätena som enligt lag är ålagda att ha bälte.

Elever på väg hem från en skolutflykt lastas på flaket

Här nedan syns hur polisen själv bidrar till den låga trafiksäkerheten i landet. Inte särskilt bra föredöme. Men vi får erkänna att vi själva var bra sugna att hoppa upp på flaket- vad kan slå en tur på ett polisbilsflak för barn?

Möjligtvis kan natten till idag mäta sig med det. Vi tillbringade nämligen natten på polisstationen. Planen var att sova/vila några timmar innan vi skulle flyga från Piura till Lima imorse. Sent igår kväll möttes vi av en vakt utanför flygplatsen som berättade att flygplatsen inte öppnar förrän tidigt på morgonen. Han bad därefter taxichauffören skjutsa oss till polistationen några kvarter därifrån- de skulle kunna inhysa oss. Mycket riktigt tog dem emot oss. Till en början fick vi sitta i väntsalen men efter att vi bjudit på grillad kyckling gav de oss en korridor med två madrasser.
Många nya upplevelser har det blivit här- minst sagt.

Möte med räddningstjänsten

Under vårt tid i Pisac var det väldigt torrt i markerna och flera små bränder uppstod. När vi tillsammans med Ians pappa Alberto var på besök i ett samhället strax utanför Pisac för att beskåda traditionella danser fick vi se en brand uppe i berget på nära håll.

Räddningstjänsten förhöll sig passiva och avvaktade bara, När vi så kommit hem till Pisac igen stötte vi på hela gruppen av brandmän när de var på väg in för att äta mat på en restaurang. Jag haffade dem och brandmästaren ställde gärna upp på ett kort framför sitt fina, om än inte moderna, fordon.