Mest påfrestande var utan tvekan att vara långt borta när farfar var sjuk. Det var långa veckor av oro för min del.
Att vara inneboende och då inte ha mer än ett litet rum som sitt privata har också varit jobbigt, men som tur var endast handlat om en liten del av tiden.
Leonel drabbades också hårt av en magåkomma och var helt under isen i en vecka. Han gick ned 3 kg och vi fick känna på den Peruanska sjukvården med alla dess köer hit och dit. Som sjuk känns Sverige alltid tryggast.
Även om vi saknat många hemma i Sverige har vi som familj ensamma räckt till för att skapa en trygghet. Det har varit fint att upptäcka det.
Tack vare släktingar och övriga i Pisac som varmt välkomnat oss och på olika sätt öppnat sig för oss har vägen in i Pisac underlättats. Men visst har vi jobbat för det också. Vi har varit delaktiga på olika sätt i samhället vilket bidragit till att vi blivit intagna i och välkomnade till samhället . Sedan så är Pisac också väldigt vant vid gringos, ovanligt många icke-peruaner bor på orten och det är ett tillhåll för spirituella människor.
Barnens värld har mer än fördubblats och de har nu rötter på två platser i världen. Att utgå från hur vi gör i Sverige är inte längre självklart för barnen, de känner nu andra bruk och seder. De har också med sig ett nytt språk hem till Sverige, men framför allt är vi många, många relationer rikare.
Pisac rörde vid vårat hjärtan och ganska säker är jag på att vi kommer återvända dit för en längre period, någon gång i framtiden.
Vart bär nästa resa mån tro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar