Rörelse

Vi har så smått anpassat oss till livet i Lima, vilket för vår del skiljer sig markant från det vi hade i Pisac. Det går inte att förneka att vi alla saknar livet där; friheten, rutinerna, djuren och människorna.
Den närmaste omgivningen är nu främmande och ingenting vi släpper ut våra barn själva i. Den intensiva trafiken och den generellt höga brottsligheten i Lima gör oss försiktiga.

Imorgon, tisdag, åker vi till Ica där Ian har flera mostrar och morbröder. Svärmor har åtta syskon vilket gör en stor släkt i Lima/Ica. Det blir en busstur på dryga tre timmar imorgon, som jag räknar med att barnen kommer att klara utan att fråga alltför många gånger om de är framme. Efter de senaste månadernas resande har vi tre luttrade barn som accepterar att resan inte kan skyndas på.
Däremot kände vi oss inte nog hågade för att ta buss till Mancora, en ort vid kusten nästan allra längst norrut i Peru. Det skulle nämligen ta 19 timmar och där är vi inte ännu. På måndag lämnar vi Lima med flyg för en veckas sol, bad och förhoppningsvis surfing.

De foton som var ämnade att ingå i det här inlägget fick jag inte uppladdade- förhoppningsvis kommer de senare.