Istället för barnvagn

Här används mantor, traditionella sjalar, av såväl unga som gamla för att bära barn och saker i. Även barn i tjejernas ålder bär sina småsyskon eller mat från affärer i dem. Här syns sällan plastkassar i händerna på den lokala befolkningen utan de lägger sin frukt och grönsaker i mantan. Barnvagnarna är också mycket få, inte på grund av otillgänglighet utan på grund av att mantan fortfarande är ett självklart val här. Och jag förstår varför- så mycket mysigare det är med barnen närmast kroppen- för såväl barn som föräldrar.

Tjejerna har länge velat ha en manta. Farbror Sebastian gav dem en varsin en. Självklart fick lillebror omedelbart ställa upp, trots att han är i det största och tyngsta laget,  och lastades på ryggen på dem båda. Mantorna kommer i olika storlekar och denna var den minsta vi kunde hitta.

De var mycket glada för att få testa med lillebror på ryggen...Leonel ser också hyfsat nöjd ut. Men det blev bara några meter- han växer trots allt mer än hälften av deras vikt.

Efter att lillebror fått bjuda till sprang de genast till närmast affär och handlade mjölk och granadilla för att få prova på att bära saker i den. Här visar Esmeralda och Adelina hur mantan ska vikas när man bär grejer i den. Det skiljer sig från hur man gör när man har barn i den. 

I princip viks två av hörnen till mitten innan den läggs över ryggen och knyts.

Pisacs ruiner

Pisac utgör tillsammans med några till orter den heliga dalen (Valle Sagrado). Dalen går utmed floden Vilcanota, från Pisac till Ollantaytambo som ligger cirka sex mil bort och som är det sista större samhället innan Machu Picchu. Denna dal var ett viktigt strategiskt tillhåll under Inkariket. I Ollantaytambo fanns det militära högkvarteret medan Pisac främst var viktigt utifrån religiöst hänseende men också för att mycket jord brukades i området.

Vår farbror, tillika guide, Sebastián följde med oss en eftermiddag upp i Pisacs ruiner, som är uppdelat i en äldre och en yngre del. Vi tog bil upp i berget  för att sedan ta oss till fots ner till Pisac igen. Utsikten var magnifik och som alltid häpnar man över de otroliga konstruktioner som fortfarande finns så väl bevarade.

Utsikten är vacker! 

På den här bilden syns många av Pisacs byar. Allra högst upp, centrarat
i bild ligger Cotataqui där vi delade ut kläder.

Terasserna är många i Inkariket- här odlades bland annat majs, quinoa och potatis.

Tjejerna älskar sådana här typer av strapatser. Åtminstone när inte jag (mamma)
skriker åt dem att vara försiktiga och akta sig från kanten.

I hålen som skymtar i bergen begravdes kropparna under Inkaemeperiet. Detta för att de skulle komma så nära de viktiga gudarna som möjligt. Men hur de bar sig åt för att få dit kropparna förbryllar mig mer än hur de formade sina stenblock. En sak är säker- de skydde inte hårt arbete.

Sebastían, som är antropolog i botten och nu arbetar med att restaurera murar vet allt och har ett enorm tålamod och är mycket engagerad. Här ses han förklara något genom att rita.

Det här den äldre delen av ruinerna och här ses hur oländigt de byggde sina viktigaste byggnader.

På toppen av bilden finns en mängd olika byggnader.

Vi är på hög höjd- Pisac centralort befinners sig 2700 meter över havet. Här ses Ian på 3432 meter.

Under våra turer på smala stigar längs bergsväggar med barn i släptåg har jag upptäckt att jag numer är höjdrädd. Jag har oftast gått sist och hållt mig i bergsväggen samtidigt som mina fötter pirrat. Värst har det varit med barnen och andra vuxna som velat retas med mig- och då lutat sig oroväckande långt ut över kanten.

Det var brant  och många gånger var stigarna vi gick på inte så breda som på denna bild.

Här stårt Adelina framför en liten tunnel i berget.

Här ses andra sidan av tunneln.

Här har vi kommit fram till den lite yngre delen av Pisacs ruiner som heter Intihuatana där Inti betyder Sol(guden). Inti var den viktigaste av gudarna och var son till skapelseguden Viracocha.

Tjejerna sitter på en stensoffa som förmodligen varit avsedd för någon viktig person. Generellt sett så har alla dessa
bevarade ruiner främst varit tillför de viktiga personerna i Inkariket- Inkan och hans närmaste. Att offra djur och växter till gudarna i inkariket var vanligt- något som än idag förekommer här. Hjärtat har formats i just ett sådant syfte.

Framför soltemplet. Det allra finaste byggnationerna var alltid dedikerade gudarna.

Vattnet var också viktigt under Inkariket och någonting som man offrade till.
De var skickaliga på att bygga kanaler.

Sebastían var inte bara guide utan också bärare.

Tiden gick fort, när vi tittade på klockan var hon kvart i sex- vid sex börjar solen gå ned så vi fick bråttom. Det är ingen som vill gå i dessa branter i mörker. Hälften av etappen nedåt bestod dessutom av ojämna, branta trappor som synes på bilden nedanför. 800 meter nedför är ingenting man gör på tio minuter.

Halva biten avklarad...och det börjar skymma.

Vi hann precis ned i tid. 

Glada gurkor

Tänk om alla gurkor fick se ut som dessa nedan. Så mycket roligare det skulle vara att handla och äta dem jämfört med de raka stackrarna. Dessa gurkor är valda med omsorg av barnen, som ratar de gurkor som är alltför raka. 

Huruvida de är ekologiska eller inte är svårt att säga. När man frågar får man alltid jakande svar av försäljarna, såklart. Skönt att veta är i alla fall att mycket av det som säljs här kommer från små aktörer- endast Granny Smith har jag sett komma i lådor från stora företag. 

Rösterna höjs igen

Protesterna för drygt en månad sedan, som jag tidigare skrivit om, emot ett lagförslag som ville låta privatisera de arkeologiska platserna föll väl ut.

På tisdag är det dags för protester igen.

 Denna gång emot att de transportföretag i regionen Cusco som dagligen står för majoriteten av de publika transporterna  inte räknas som kollektivtrafik. Detta eftersom deras fordon är för små- de kör minibussar som tar elva passagerare- och därmed räknas det som taxi. Att åka med lite mindre fordon känns väldigt bra på dessa slingriga vägar. Vilka nackdelar det medför för företagen att inte klassas som kollektivtrafik har jag dock inte förstått.

Vi lär bli varskodda huruvida det kommer att bli något i paritet med förra gången. Då hade jag problem med att lägga upp bilder så här kommer de bilder som egentligen hör till inlägget Fötternas kraft.

Den första dagen gick det att ta sig förbi avspärrningarna med moped.

Här går folk på lastbilsflaket som ska ta dem till Cusco där de senare protesterade på gatorna.

Den andra dagen intensifierades protesterna och ingen tilläts att ta sig fram annat än till fots. De som försökte blev bortmotade av 'vakter' efter vägarna.

Här ser Adelina och Esmeralda hoppa över de utlagda stockarna. Ni skymtar också de människorna som utgjorde 'vakterna' vid just den här platsen.

Vad vi har fått höra är dessa protester ingenting i jämförelse med hur det ser ut om det är skarpt läge- då ska bland annat eldar tändas på vägarna. Det vi såg var harmlöst och polisen gjorde ingenting för att avvärja det hela.

Trasselsudd

De flesta hundar här i Pisac har det bra. De är välmående om än alltid hungriga. Det finns ägare till så gott som alla. Få är agressiva och ännu färre agressiva mot människor. De enda gånger vi blivit rädd för hundar har varit när vi träffat på hundar utanför centralorten- hundar som då skällt och närmat sig oss men som sedan låtit oss vara. 

Huruvida hunden på bilderna nedan mår bra eller inte är svårt att skönja. Men ett är säkert- pälsvården är en aning eftersatt...

Om söndagarna i Pisac

Om söndagarna är det stor fruktmarknad på Pisacs torg. Något av det bästa med Peru är dess enorma tillgångar på olika frukter, grönsaker och olika grödor. Just nu är det vår och egentligen inte riktigt säsong i den region vi bor i just nu. Men för det är inte frukten särskilt långväga. Åttar timmars bilresa härifrån hittar du regnskog som bjuder på frukt året om.

På söndagarna kommer också de som bor i byar runtomkring Pisac, såsom den vi besökte i fredags, till Pisacs centralort för att deltaga i kyrkans mässa och inhandla förnödenheter. Det är en härlig stämning och vi njuter av att omgärdas av så mycket godsaker.

Kvinnorna bär det de inhandlat på ryggen i sina 'mantas'

De flesta av dessa frukter har ni kanske smakat. Den vita med lila strimmor
längst ned till höger heter Pepino och är en favorit hos oss.

Pacay- en frukt som kommer från jättelika träd i regnskogen

Pacay- liknar bomull till utseendet- smaken är söt.

Grönskar och örter säljs i drivor. Örter till en spottstyver av de kostar här.
Ett jättefång med koriandet får du för 3 kronor.

Barnen är med och hjälper föräldrarna.

Här används samma ord, Limón, för både citron och lime.
Det lär vara en stort sort.

¨

Rocotos- starka chilifrukter som är ett viktigt inslag i det peruanska köket.

Kött och fisk säljs också

Liksom örterna säljs blommorna löjligt billigt här,
mellan 5 och 15 kornor för de flesta buketterna.

På söndag väntar vår sista fruktmarknad här i Pisac för en lång tid framöver. Det känns lite vemodigt- men samtidigt- vi är förvissade om att det inte denna gång inte kommer att dröja så länge som tio år tills vi återvänder.

Skolmaten

Tjejerna har oftast med sig frukt och macka till skolan men har på senare tid allt oftare efterfrågar pengar för att kunna köpa sig lunch att komplettera frukten med. Lunchen som säljs på skolgården är helt okej näringsmässigt. Du kan välja på en tallrik med majs och en röra på lök, spenat och potatis eller kokt potatis med ägg och majonnäs, för en kostnad av 5,50 kr respektive 2,50 kr. Man kan också köpa sig mackor, antingen med sylt eller avokado på.

En spenatröra med majs och en stark grön salsa typisk för Pisac

Potatis, ägg och majonnäs

Det säljs också popcorn och mate- kallt svagt sötat te. 

Mate är i särsklass den vanligaste måltidsdrycken här.

Adelina med en påse mate (läsk säljs ofta på detta sätt här) och en påse popcorn.

Tyvärr väljer dock inte alla elever att köpa sig något att äta från kvinnan som säljer ovanstående på skolgården. Många köper sig kex, glass och liknande i någon av de många småbutikerna i närheten. Tänderna ser också ut därefter, många är barnen med små svarta piggar till mjöltänder.

Avskedsfest

Det är inte många dagar kvar för oss här i Pisac nu. I söndags hade vi en despedida (avskedsfest) där vi grillade kyckling och alpacka. Vi hade bjudit in släkt och vänner och det blev en mycket trevlig tillställning där de sista lämnade gården halv nio.

Två av Ians elever som han undervisar om kvällarna i matematik skötte grillarna tillsammans med Ians farbror Guillermo. Guillermors fru Teodora stod för tillredning av köttet som blev mycket gott. Vi hade också gjort enkla sallader på tomat och gurka. Två olika rocoto serverades också, en som är typisk från Pisac och en annan variant på endast röd lök, rocoto (en sorts chili), salt och lime. Mitt bidrag var en mangosalsa som de flesta till en början var mycket skeptiska till men som de efter att de smakat den tyckte mycket om.  

Det var bara inledningsvis vi kom ihåg att fota- vi hade så trevligt- så dessvärre saknas bilder på många av gästerna och mycket av den goda maten.

Innan festen drog igång var dessa grabbar hyfsat rena, annat var det när den avslutades.

Leonel med sin kusin Iker som är ett halvår äldre.

Leonel bjuder på några karatepositioner- alldeles säkert inspierad av den karateuppvisining vi såg tidigare under veckan,

Vattenmelonen är mycket saftig och god!

Leonels förskolekamrat Ficco och hans mamma

En av Ians elever, Cristian, skötte grillningen.

Här äter man kött och potatis med händerna när det är picknick
 eller liknande- endast till salladen behövs gaffel.

Ians farbror Guillermo grillar kyckling och alpacka

Underbart goda kycklingvingar

Leonels älskade förskolelärare Gigi tillsammans med Ficcos mamma.

Många var hundarna som cirklade kring borden. Här ses Julietta, vår andra gårshund.

Leonel tillsammans med kusiner och kompis

Här har vi Eric och Neymar- söner till ägarinnan i vars butik vi handlar dagligen

Varefter dagen övergick till kväll försvann barnen från borden och roade sig själva inomhus. Det var tre mycket trötta barn som somnade den kvällen.



Männen med ryggarna mot kameran är två av Ians kusiner, Edison respektive Marco. Längst upp till höger syns farbror Sebastián och Guillermos fru Teod