Pisacs ruiner

Pisac utgör tillsammans med några till orter den heliga dalen (Valle Sagrado). Dalen går utmed floden Vilcanota, från Pisac till Ollantaytambo som ligger cirka sex mil bort och som är det sista större samhället innan Machu Picchu. Denna dal var ett viktigt strategiskt tillhåll under Inkariket. I Ollantaytambo fanns det militära högkvarteret medan Pisac främst var viktigt utifrån religiöst hänseende men också för att mycket jord brukades i området.

Vår farbror, tillika guide, Sebastián följde med oss en eftermiddag upp i Pisacs ruiner, som är uppdelat i en äldre och en yngre del. Vi tog bil upp i berget  för att sedan ta oss till fots ner till Pisac igen. Utsikten var magnifik och som alltid häpnar man över de otroliga konstruktioner som fortfarande finns så väl bevarade.

Utsikten är vacker! 

På den här bilden syns många av Pisacs byar. Allra högst upp, centrarat
i bild ligger Cotataqui där vi delade ut kläder.

Terasserna är många i Inkariket- här odlades bland annat majs, quinoa och potatis.

Tjejerna älskar sådana här typer av strapatser. Åtminstone när inte jag (mamma)
skriker åt dem att vara försiktiga och akta sig från kanten.

I hålen som skymtar i bergen begravdes kropparna under Inkaemeperiet. Detta för att de skulle komma så nära de viktiga gudarna som möjligt. Men hur de bar sig åt för att få dit kropparna förbryllar mig mer än hur de formade sina stenblock. En sak är säker- de skydde inte hårt arbete.

Sebastían, som är antropolog i botten och nu arbetar med att restaurera murar vet allt och har ett enorm tålamod och är mycket engagerad. Här ses han förklara något genom att rita.

Det här den äldre delen av ruinerna och här ses hur oländigt de byggde sina viktigaste byggnader.

På toppen av bilden finns en mängd olika byggnader.

Vi är på hög höjd- Pisac centralort befinners sig 2700 meter över havet. Här ses Ian på 3432 meter.

Under våra turer på smala stigar längs bergsväggar med barn i släptåg har jag upptäckt att jag numer är höjdrädd. Jag har oftast gått sist och hållt mig i bergsväggen samtidigt som mina fötter pirrat. Värst har det varit med barnen och andra vuxna som velat retas med mig- och då lutat sig oroväckande långt ut över kanten.

Det var brant  och många gånger var stigarna vi gick på inte så breda som på denna bild.

Här stårt Adelina framför en liten tunnel i berget.

Här ses andra sidan av tunneln.

Här har vi kommit fram till den lite yngre delen av Pisacs ruiner som heter Intihuatana där Inti betyder Sol(guden). Inti var den viktigaste av gudarna och var son till skapelseguden Viracocha.

Tjejerna sitter på en stensoffa som förmodligen varit avsedd för någon viktig person. Generellt sett så har alla dessa
bevarade ruiner främst varit tillför de viktiga personerna i Inkariket- Inkan och hans närmaste. Att offra djur och växter till gudarna i inkariket var vanligt- något som än idag förekommer här. Hjärtat har formats i just ett sådant syfte.

Framför soltemplet. Det allra finaste byggnationerna var alltid dedikerade gudarna.

Vattnet var också viktigt under Inkariket och någonting som man offrade till.
De var skickaliga på att bygga kanaler.

Sebastían var inte bara guide utan också bärare.

Tiden gick fort, när vi tittade på klockan var hon kvart i sex- vid sex börjar solen gå ned så vi fick bråttom. Det är ingen som vill gå i dessa branter i mörker. Hälften av etappen nedåt bestod dessutom av ojämna, branta trappor som synes på bilden nedanför. 800 meter nedför är ingenting man gör på tio minuter.

Halva biten avklarad...och det börjar skymma.

Vi hann precis ned i tid.