Så äntligen gav vi oss av till Machu Picchu. För tio år sedan, när jag och Ian var i Peru var det ett pågående utrbott av Gula febern och ovaccinerade som vi var åkte vi inte dit. Att ha varit i Peru utan att ha besökt Machu Picchu är nästan oförenligt, så därför hade vi höga förväntingar på den gamla Inakstaden.
Det krävdes taxi och tåg innan vi var framme i Aguas Calientes, orten varifrån alla turister och icke-turister med, för den delen, tar sig upp till Machu Picchu. Tågresan spenderade jag, mamma och en kompis i en tågvagn- turistvagnen, medan Ian, hans pappa och barnen åkte i vagnen för Peruaner. För de sisådär 380 kronor mer, enkel väg, som vi tursiter betalde, serverades vi te och kaka från mycket stiligt klädda servitörer samt satt mycket bekvämt i sköna stolar. Men för en och en halvtimmes tågfärd hade jag dock föredragit bänkarna i den andra vagnen...
Jag, Ian, Leonel och Ians pappa Alberto tog oss upp till fots. Efter drygt en och en halv timme i branta trappor var vi alla rejält möra. Ian och jag turades om att bära Leonel. Kombinationen hög fuktighet/regn, regnponcho och Leonel som extra vikt resulterade i en dyngsur t-shirt för Ian.
Men som Machu Picchu levererade. All värk i ben var som biortblåst när vi fick se den häpnandsväckande vyn och staden som de på något vis konstruerat i denna otillgängliga terräng. Inga bilder i världen kan göra platsen rättvis. Samtliga i familjen var tagna över vyn. Det som gör den så speciellt är att bergsväggarna på tre av sidorna stupar 350 meter nedåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar