Kindpussar

Det gör något med mig, något med oss alla. När jag hälsar på okända personer längs gatan här så får jag så gott som alltid hälsningen besvarad.

Nya bekantskaper hälsar en med leenden och pussar på kinden. Att av de man känner bli mött med leenden, en fråga om hur det är och en puss på kinden gör så mycket gott. Det har med säkerhet bidragit till att vi alla i familjen omedelbart kände oss välkomnade till den delen av familjen som finns här i Peru liksom till Pisac i stort. Det har också underlättat skapandet av de nära relationer vi idag har till några släktingar och vänner.

Lika självklart som det är för oss vuxna att hälsa på detta sätt är det också för barnen idag. Barnen har fått känna en ny värld, en värld som jag är övertygad om att de också känner som sin. De har fått en mycket större familj och många nya vänner. De har nu rötter på två platser i världen. Det var svårt att föreställa sig hur det skulle bli här men att det skulle kännas såhär rätt hade jag aldrig föreställt mig. Att tjejerna vill stanna ett år här säger allt om hur de trivs här.

Leonel med farbror Seabastian- en person som starkt bidragit till att vi kommit att trivas så bra som vi gör.

En fråga, ögonkontakt och kroppskontakt. Det gör så mycket. Det gör det kalla varmt och språkbarriärer och avstånd suddas ut. Man blir en av dem, en av alla, man möts som människor.

Även om vi som svenskar inte idkar kindpussar kan vi möta våra medmänniskor med leenden, hälsningar och tilltala dem. Se dem. Det är så människor blir till, det är så broar byggs och isar tinas upp. Och vad behöver vi inte i vår värld nu om inte just det. Vi behöver hälsa våra nya grannar på just det sättet.