Klädutdelning i Cotataqui

Den oväntade och oönskade återresan till Sverige gjorde det möjligt att medföra åtskilliga kilon avlagda kläder, givetvis hela och rena. Förutom våra egna kläder bidrog mormor och Göran samt svägerska, svärfar och svärmor med kläder. På det viset blev det något till såväl barn som till äldre. Mamma och Evelina som var här i Oktober hade med sig filtar, pennor och sudd. 

Ayllu är en traditionell form av samhälle med lokalt styre som
 existerade redan innan inkariket. 

Vi valde att åka till den ayllu, by, som låg allra längst bort ifrån Pisac centralort, Cotatqui. Avståndet säger en hel del i sammanhanget. Som regel är byarna fattigare desto längre bort från centralorten de ligger. 

Cotataqui är en by på  4000 meters höjd med 60 familjer. Vi fick skjuts av det kommunala vaktbolaget och färdades således i en extrarutrustad Pick-up. Det behövdes, för kurvorna var snäva u-formade varianter och väldigt många- detta samtidigt som vi hela tiden tog oss uppåt. 

Leonel var mycket imponerad av att få åka med i denna bil, dessutom i framsätet. Han var mycket fundersam om chauffören egentligen inte var en polis eftersom han hade såväl radio som visselpipa.

Här samlas alla kring de sex väskorna.

Efter en dryg halvtimmes färd möttes vi av ett fång glada bybor som välkomnade oss med sina vackra leenden. Vi hade med oss så pass mycket kläder att det enklaste blev att dela ut plaggen till den som önskade det.

Kö för att få ta del av pennor och sudd.

Arnold, två år gammal. Många här är korta för sin ålder. 

De värmer sig i traditionella filtar, mantas.

Som tack fick vi rykande heta potatisar och ost.
Några av potatisarna var vackert lila. 

Ian med en potatis i munnen och kvinnorna som gav oss maten.

På väg hem. Det mörknar snabbt här.

Fem minuter senare ser det ut såhär.